Brevet till Presidenten

Ärade President Sauli Niinistö!

Som medborgare i ett demokratiskt land vill man gärna tro att den sittande regeringen och riksdagen har ens rättigheter och välmående i åtanke som grund för sina beslut. När det visar sig att så inte är fallet blir man otroligt ledsen, frustrerad och orolig. Jag hoppas att Du, kära President, är medveten om vad Din svenskspråkiga befolkning känner just nu, och jag hoppas att Du, kära President, finns där för oss, redo att värna om vår ställning, våra rättigheter och vårt välmående.

Jag kan knappt ett ord finska. Det kan inte heller mina morföräldrar, mina farföräldrar eller mina föräldrar. Min farfar fick nyligen en hjärtinfarkt och vårdades på Vasa Centralsjukhus. Då hans vård påbörjades låg hjärtkapaciteten på fem procent, berättade läkarna för oss. Farfar överlevde, trots oddsen, mycket tack vare snabb och trygg vård. Farfar kan inte ett ord finska, och har dessutom sjukhusfobi. Jag blir oerhört ledsen då jag tänker på hur situationen skulle ha sett ut för min farfar ifall han vårdats på ett sjukhus som inte kunnat trygga specialvård på svenska, ifall han vårdats på ett sjukhus så mycket längre bort från hemmet än Vasa. Jag blir oerhört ledsen när jag tänker på hur situationen skulle kunna se ut för min farmor, min mormor, min morfar, min mamma och min pappa ifall inte de skulle kunna få specialvård på svenska. Jag blir oerhört ledsen när jag tänker på hur situationen skulle kunna se ut för mig, den dag jag avslutar studierna vid Åbo Akademi i Åbo och möjligen återvänder till hemtrakten, en hemtrakt som kanske inte längre klarar av att värna om dess svenskspråkiga befolkning.

Jag är övertygad om att Du, ärade President, är förmögen att fatta ett sådant beslut, att Din svenskspråkiga befolkning kan sova gott om nätterna igen. Det handlar om så mycket mer än om oroliga österbottningar. Det handlar om mitt fosterlands demokratiska skyldigheter. Jag vill inte att mitt fosterland ska se på oss svenskspråkiga som en krävande minoritet som råkar prata ett språk som majoriteten inte behärskar. Jag vill att mitt fosterland ska se på oss svenskspråkiga som medborgare som pratar ett språk som enligt lag borde ha samma status som majoritetens språk. Sist och slutligen kräver vi inget extra. Vi kräver bara vår rätt.

Med önskan om att Du, ärade President, överväger att inte godkänna jourreformen som innebär att Vasa mister sin fulljour. För som man kunnat konstatera i debatten - förslaget 12+1 skulle inte bli dyrare för statskassan, utan skulle bara leda till att Din befolkning, ärade President, skulle kunna sova bättre om nätterna. Det skulle vara den bästa presenten att ge ett snart hundraårigt Finland.

Med vänliga hälsningar

Miranda Eklund

Galla över textraderna

Du säger att min taklampa är som dina arbetsljus. Jag låter bli att tända fastän klockan är mörkt. Ligger på rygg i en säng som saknar ett ben och svär. Stirrar på en skärm med två skruttiga textrader och svär. Ljuset i mörkret, brukar de säga, och plötsligt blir det sant. Markören blinkar i samma takt som sekundvisaren slår. Du säger att min väggklocka är irriterande och högljudd. Jag tror att grannen hör. Jag spyr galla över mina textrader, sparkar sönder mina ordval, önskar och längtar efter författande individualitet. Och plötsligt blir jag som dem. Jag svär.

De andra, de pratar om författargenier. Ja, sådana som har fått nobelpris och som har producerat mer text än en människa kan läsa under en hel livstid. De andra, de pratar om författarindividualiteter. Ja, sådana som har vänt litteraturhistorien upp och ned och som har skapat kanon som varat i tvåhundra år. Minst. Jag själv ligger på rygg i en trasig säng med en surrande dator i famnen och pratar inte om någonting alls. Betraktar kalendern, det gör jag. Just idag är jag 19 år och 298 dagar gammal. Just idag har jag skrivit 0 böcker, 0 noveller, 0 diktsamlingar, 0 dagboksinlägg och 0 brev. Just idag är jag 0 nobelpristagare. Den biologiska klockan tickar enerverande. Eller så är det den högljudda ovanför huvudet som tickar, jag kan inte skilja dem åt. Hur som helst är jag 0 dagar närmare att bli allt det där som de andra pratar om. Och jag svär.

Jag började skriva på min första roman för mer än tio år sedan. Den hade titeln Ondskans hjärta och handlade om två magiska tvillingars kamp mot det mörka. Den blev aldrig färdig, men hade den publicerats hade jag kanske blivit den yngsta romanförfattaren någonsin. Tio år senare har jag fortfarande inte avslutat någon roman, och nu är jag dessutom alltför gammal för att kunna vara yngst. Djupare och djupare sjunker jag, ner i något slags hopplöst stadium där mina texter är vedervärdiga. Om de hade existerat alltså, för det gör de tyvärr inte. Jag läser klassiker, skriver rader på Pythonesiska, samlar studiepoäng och skrollar genom Facebook i timtal. Men skriver romaner, det gör jag inte. Det grämer mig. Och jag känner mig stagnerad.

Men precis som jag tänkte avsluta detta blogginlägg med att lätt sarkastiskt ursäkta ovanstående rader skittext slog det mig att jag, genom att jag inte tvingat mig att skriva en roman bara för att vara exceptionell, inte blivit som de andra. Att jag fortfarande har åttio nittio procent kvar av mitt liv att uppleva och att jag hinner skriva jävligt många romaner under den livstiden. Om jag vill.

Just idag har jag skrivit 1 blogginlägg, och just idag ger jag blanka fan i att vara normbildande och exceptionell. Det är min längtan att skriva för andra som gör att jag blir som alla de andra. Det är inte för din skull jag skriver, du som kanske råkar läsa det här. Det är för min egen. 

Du säger att det är terapi. Och jag svär.

Studielivets bubbla

Innan jag började studera i Åbo sörjde jag Närpes precis som man sörjer en förlorad vän, med en stark känsla av vemod vid tanken på orten som lyckats borra sig djupt in i mitt hjärta trots mitt enträgna motstånd. Jag var övertygad om att ingenting skulle bli sig likt efter min flytt. Att mitt Närpes skulle gå förlorat.

Visst hade jag också till en viss del rätt, självklart tog mitt liv en välbehövlig vändning. Mycket blev olikt vad det varit de senaste tre åren. Men medan jag upplevde vecka efter vecka av gulnäbbsevenemang och studieliv tycktes tiden stå stilla hemma i Närpes. Varje helg då jag återvände till den välbekanta snurrande tomaten var det som att kliva in i en annan tidsepok. Är fortfarande.

Mitt Närpes gick inte förlorat. Snarare blev det som att få en käftsmäll varje gång jag började närma mig hemorten. En käftsmäll av allt sådant som inte fått rum i Åbolivet. Den forna verkligheten. Plötligt kändes studielivet som något overkligt, något jag inte kunde dela med den närpesiska verkligheten. Är ännu inte.

Jag ser det lite som att ha två liv. Ett Närpesliv och ett Åboliv. Kanske också ett Ålandsliv. Isåfall har jag tre liv, och det kan vara fans så förvirrande, ja till och med så det kan upplevas lite schizofrent. Vilken tur då att jag trivs med alla tre liv, och den verklighet som finns vart och ett av dem. Nu gäller det bara att få ihop det så att jag inte behöver slåss varje gång jag kommer till en annan verklighet.

Som att komma hem från en resa som inte består. Studielivets bubbla.

Det fattas ett laudatur

De flesta blev antagligen väldigt glada när studentresultaten kom i går. Ja, vi ska få vita mössor på huvudet och vi får sjunga studentsången inlevelsefullt fastän vi inte kan den. Jag däremot, jag blev arg. Jag kunde inte glädjas åt det glädjande beskedet att jag är student. Inte i går och inte heller idag. Jag var och är bara arg.

Det som nu gör mig så förbannad är studentexamensnämnden i fråga och dess fåniga principer. Varför? Jo, därför att det inte räcker med kunna uttrycka sig näst intill perfekt, och kunna göra ett huvudsakligt analysarbete. Du måste också uttrycka dig precis som studentexamensnämnden vill, annars är du ingen laudaturskribent.

Nu säger jag inte att jag i min modersmålskrivning kunde uttrycka mig näst intill perfekt. Så skrytsam är jag inte, och jag är fullt medveten om att texterna jag producerade under skrivningen inte är mina starkaste. Men det som gör mig förbannad är att min skrivning skickades tillbaka från nämnden en bokstav mindre på grund av att jag uttryckt mig för essäaktigt i textkompetensen och dessutom berättat i essän att jag sitter och skriver studenten i en stor gymnastiksal, inpackad i en allt för stor halsduk. Det ingen berättat för mig tidigare är att i en essä, där du får uttrycka dig så gott som fritt och synas som skribent, får du inte skriva realistiskt. Det ingen berättat för mig tidigare är att du inte får fulla poäng om du har med alla bitar av analysen i din text, men råkat skriva för berättande.

Så studentexamensnämden, säg mig vad som är så hemskt med att romantisera och uttrycka sig. Säg mig vad som är så hemskt med att nämna att en studentskrivning äger rum. Säg mig varför man måste hålla sig inom era urgamla modeller. Säg mig varför goda skribenter straffas för att de skrivit för abstrakt i en värld som är fylld av lyriska och abstrakta verk. Året är 2015, när tänkte ni uppdatera kalendern?

Ljuset i tunneln

Ursäkta den mycket utslitna rubriken, ni behöver inte läsa den om den inte behagar er. Den symboliserade dock mina tankar så bra att den var det ända självklara valet. Det är nämligen så det är - jag ser äntligen ljuset i tunneln.

I det förra inlägget fick ni följa med mina ångestladdade tankar om framtidens kommande studier. För att stilla mångas nyfikenhet ska jag nu berätta fortsättningen. Jag kan nu meddela, med ett litet stolt leende på läpparna, att jag nu har sökt utbildning, och att jag också är relativt nöjd med sökandet. Dock tänkte jag få en smärre hjärtattack då utbildningen jag lade som första alternativ plötsligt förflyttade sig till Åbo. Jag var helt bombsäker på att den var i Vasa, och då menar jag verkligen helt bombsäker. Hur jag hade fått för mig det är ett mysterium. Det är tydligen viktigt att läsa det finstilta.

Kanske blir många av er inte speciellt förvånade, men om allt går som planerat kommer ni i höst att hitta mig bland litteraturvetarna. Den utbildningen hade inte ens funnits på kartan, men som av en slump dök den upp ur det blå. Efter att ha rådgjort med högsta hönsen mor och far placerade den sig som en klar etta på listan. Det som gjorde att litteraturvetenskapen vann var att där utlovas soffhäng med en bra bok, och att man dessutom kan kalla soffhänget för studier. Verkligen inte mig emot.

Har jag då tappat alla mina frågetecken kring framtiden? Nej, verkligen inte. Inte vet jag ännu om det är mitt kall i livet. Inte vet jag ännu om jag kommer att trivas. Och inte kan jag heller ge er som fortfarande har ångest angående framtida studier några tips hur man bestämmer vart man söker. Det bara blev så, men tänker man efter är det inte helt fel. Jag älskar att läsa, jag älskar att skriva, och efter att jag har orienterat mig fram med Google Maps älskar jag också området där skolan ligger.

Ni kommer att höra detta en miljon gånger ännu i era liv - men det ordnar faktiskt sig fastän man inte kan tro det. Eller ja, inte har det ordnat sig ännu, ännu har jag ju inte mottagit någon studieplats. Men själva sökandet, som trots allt var den stora boven i dramat, har ordnat sig.

Jag sitter nu och skyndar mig att skriva färdigt detta inlägg så jag kan slänga mig ovanpå sängen, ta fram den 740 sidor långa romanen som just nu ligger på nattduksbordet och försvinna bort bland sju kungariken (och kanske somna efter tio minuter enligt gammal tradition). Och framför allt sitter jag nu med det där lilla stolta leendet på läpparna och kan för första gången på länge se lite ljus i tunneln.

Om att inte glöda

Hela mitt liv har jag varit den som planerat. Den som haft visioner. Den som känt sina drömmar. Jag hade en lång lista på yrken jag ville bli. Saker jag ville göra. Framtiden var för mig något ljust, skimrande och i högsta grad spännande. Ingenting kunde stoppa mig, och jag skulle bli en framstående och duktig människa. Någon som gjorde avtryck.

Jag började i gymnasiet eftersom jag ville bli journalist, och behövde därför studentexamen för att ta mig vidare. Något hände dock på vägen, och mittiallt tröttnade jag på mitt arbete som frilansare på den lokala tidningen. Det flyt som jag alltid brukat ha då jag skrivit texter försvann. Istället för att vara en kreativ oas blev mitt skrivande en plåga. En arbetsuppgift jag var tvungen att göra.

Inget annat.

Det tog dock inte länge förrän jag hade funnit nästa mål i livet. Istället för att bli journalist ville jag nu utveckla mitt intresse för teknik, och snöade in mig på att bli diplomingenjör i datateknik. Det var mitt kall i livet, och till på köpet lät det ju så bra. Att kunna presentera sig som diplomingenjör, det om något skulle ge häftighetspoäng. Men igen hände något på vägen, och plötsligt kändes inte det valet längre så självklart.

Den här gången har jag inte funnit ett annat mål. Jag sitter och funderar varje dag. Varje jävla dag de senaste månaderna har jag funderat. Vad vill jag egentligen bli när jag blir stor? Vad brinner jag för? Men jag är lika blank som ett opåbörjat anteckningsblock. Sanningen är den att jag faktiskt inte vet vad jag brinner för. Jag vet inte vad som ger mig den där lilla kicken, som får mig att likna en glödlampa så fort jag nämner något om det. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor.

Som den stjärnelev jag varit förväntar sig folk under av mig. Jo, hon kommer nog att utbilda sig högt. Vi tror på dig, du är ju så duktig du. Just därför har jag också sådan ångest, då det nu är en månad kvar innan ansökningarna stänger, och jag vet ingenting. Absolut ingenting. Och ju mer jag funderar, desto mindre vet jag. Eller jo, en sak vet jag, och det är att jag inte heller kommer att veta om en månad.

Så vad gör man då, när ångesten står en upp till halsen och alla nöter på med sina eviga frågor om vart man tänker söka? Det går väl inte att göra så mycket annat än att konstatera att jag inte dör idag. Jag har ett helt liv framför mig. Jag blir inte en bättre människa av att kunna presentera mig som diplomingenjör. Jag blir inte en bättre människa av att veta vad jag tänker göra resten av mitt liv.

Kanske tar jag ett mellanår och skriver en bok. Kanske åker jag på en arbetsresa. Kanske börjar jag studera fotografering. Kanske provar jag på alla möjliga udda saker, lever livet. Kanske. Kanske. Kanske.

Men vart har jag egentligen så bråttom?

Nystart, omstart och backstart

Ibland uppstår det en sådan längtan inom mig, att bara sätta mig ner, skriva några rader skittext, och sedan publicera det för allmänhetens beskådan. Idag var en sådan dag. Här sitter jag då alltså, i ett rum som andas kaos gånger sjuttio miljarder, med en tredje blogg som inte kommer att lyckas bättre än de andra och tänker skriva ett par rader skittext.

Nu är jag ju förstås inte i närheten av lika cynisk som jag låter. Jag är för det mesta en glad tjej som sällan vaknar på fel sida, något som min pojkvän ibland förundrar sig över. Men efter ett år av noll kreativitet och ordbajseri för flera känns det inte riktigt som att jag kan prestera annat än ett par rader skittext. Men vad gör det, när allt kommer omkring?

Det jag ville behandla idag var ordet abiturient. Enligt stavningskontrollen är det inte ens ett ord, vilket gör det hela lite mer intressant. I alla fall, jag är numera detta icke-existerande ord. Alla har vi hört historierna om de urspårade artonåringarna, som plågar sina medstuderande och dricker sig halvt om halvt medvetslösa på den roligaste kryssningen som någonsin existerat. Som man själv längtat efter detta, begravd under matematikböckerna med ångest upp till halsen över att man inte öppnat dem. Och efter två och ett halvt år var det äntligen min tur.

05.30 ringde således min väckarklocka morgonen den 12 februari, och pigg och exalterad kastade jag mig upp ur sängen. Det var dagen med stort D, eller stort P snarare - nämligen penkis. Idag skulle jag få plåga mina medstuderande och få dricka mig redlös. Problemet var bara det, att jag är blyg, och att jag inte heller gillar att dricka mig redlös. För all del, klart det var roligt att skrika lite på de yngre. Klart det var roligt att försöka hålla sig upprätt på ett lastbilsflak på färd genom centrum. Klart det var roligt att få ropa ABI - ABI - AAABI tills halsen brände.

Men sen då? Vad är det som är så roligt med traditionen att sätta sig i en buss ner till Åbo, att förgäves försöka få plats i sätet tillsammans med tre andra, att sedan ge upp och tappa en bit av gemenskapen, och att sedan skingras väl framme på båten, för att bara skymta klasskamraterna nu som då under kryssningens gång? Ja, visst är det sorgligt att vi kanske aldrig mera ses, åh, vilket bra klass vi varit, ni är nog tamejfan den bästa klassen i hela världen. Men varför umgås vi inte på vår sista hela dag tillsammans? Varför kommer hälften av oss inte ens att minnas vad de gjort? Och varför kommer hälften att ångra allt de gjort?

Och varför ska detta vara det allra roligaste med att gå i gymnasiet? Jag kan berätta att min abikryssning gick ut på att äta så mycket mat som det bara gick. Och jag kan berätta att jag nog hade roligt ändå.